Loggbok för S/Y Albatross 2002-09-13

Loggbok för S/Y Albatross 2002-09-13

 

Datum 2002-09-13 2002-09-30
Rutt Vila Real De Santo Antonio Floden Guadiana
Position 37 11 600N
07 24 700W
37 29 000N
07 30 000W
Väder 24 0-11 m/s 

1025 mmbar

Distans 57
Erfarenhet Floder är underbara att segla på.

Då floden inte är så djup på vissa ställen inväntade vi högvattnet som skulle komma in uppåt eftermiddagen. Inströmningen av vattnet till floden ger oss även en gratis skjuts i baken på någon knop.

Nu skulle vi gå upp i floden Guadiana som det var så många som hade talat så gott om. Albatross kommer i huvudsak att ha nordlig kurs och hon skall gå cirka tjugofem nautiska mil uppströms.

Klockan femton kastade vi loss och gled sakta ut i floddeltat mellan Vila Real De Santo Anto`nio och Ayamonte på den spanska sidan. Här är floden cirka fyrahundra meter bred. Vinden var sydlig och klyvaren rullades ut till sin fulla längd, den gav oss en fart på sex knop.

Den enda fasta förbindelsen här i södra Portugal till Spanien är en motorväg som korsar floden ett par mil uppströms. Bron består av ett par kraftiga bropelare som via wirar bär upp körplanen. Fri seglingshöjd är tjugotre meter under brospannet. Vi sticker upp sjutton meter.

Konstigt varje gång man passerar en bro, ser det ut som att masten skall drämma in i broplanet. Samma känsla denna gång och vi seglade med fem meters marginal under bron.

Landskapet som därefter breder ut sig är kraftfullt kuperat. Det syns att något regn inte fallit här på länge. Markerna är torra som fnösken. På sluttningarna växer det olivträd och på bergtopparna står det många små hus som ruiner. Trakten är en avfolkningsbyggd. Troligen har jordbrukarna fått avvecklingsbidrag av EU.

Där biflöden ansluter är marken bördig. Frodiga apelsin- och citronlundar växer det här. I träden dignar det av frukter som nu sakta börjar bli apelsinröda och citronerna knallgula. Här är det vackert då solen sakta glider ner bakom bergmassivet.

Då det börjar bli mörkt kommer vi fram till en liten by, Foz do Odeleite. Här finns det en liten flytbrygga med plats för fyra båtar och fem ankarbojar som alla är upptagna. Ankaret hivas i vattnet på två meters djup. Här stannar vi för natten.

Tystnaden är total som endast störs av syrsornas musik och en spansk och en portugisisk hund som träter på varandra på varsin sida om floden.

Under lördag förmiddagen kommer det ett nytt flöde av högvatten. Här driver Albatross med uppströms. Nu hade vi behövt vårt framåtseende Echopilot Gold, för det är grunt i vissa delar av vattenfåran. Vi har lärt oss att flodfåran är som djupas i yttervarv, då floden kröker sig. Det stämmer, här är floden ibland upp till tjugo meter djup.

Längs floden är det många båtar som ligger för ankar. De flesta båtarna är från England och Holland. Floden ligger spegelblank och invallas av ymnigt växande Bambu som når upp till tre till fyra meters höjd. Här växer det även en frukt som är röd och då den mognar övergår den till gul färg. Den ser ut som ett förvuxet äpple. Frukten skärs mitt i tu på tvären. Innehållet grötas ur med en liten sked. De små kärnorna övergår då till en rödaktig saft som smakar förträffligt. Dessa frukter smorde vi ofta våran krås med.

Uppåt eftermiddagen angjorde vi de två största byarna här i floden. Byarna Alcoutim i Portugal och Sanùcar do Guadiana på den Spanska sidan. Här var det gått om plats, speciellt i Alcoutim.

Det kunde snabbt förklaras, det var angöringsförbud i Alcoutim. Där var det en stor fest som hade pågått i tre dygn, Fiesta. Festen skulle pågå tills måndag morgon och varje natt avfyrades det ett fyrverkeri på flyttbryggan.

På flyttbryggan i Sanùcar do Guadiana låg den engelska båten Freedom som just skulle lämna bryggan. Ni kan ta vår plats, här kan man inte ligga på grund av det myckna oväsendet från Fiestan i Alcoutim, sa skepparen. Vi antog erbjudandet, för vi har aldrig haft några problem med sömnen. På bryggan kunde sex båtar förtöja och här fans det både el och vatten. I en friliggande byggnad inrymdes toalett och duschar. Allt till det fashionabla priset av fem Euron per dygn. Betalade för tio dagar. För här skulle vi stanna och fixa resterande arbeten på Albatross.

Här var det som att vrida klockan tillbaks i över hundra år. Det flöt ett liv som den yttre världen hade haft svårt att påverka. Bagarn bakade efter samma metod och recept som hans farfars farfar hade gjort. Fiskbilen, med färsk fisk, kom till byn varje dag utom om söndagarna. Det hördes tydligt för fiskförsäljaren tutade vilt och hejdlöst. Då han stannade för att göra fiskaffärer gestikulerade han och pratade bara gott om sin fisk. Ett riktigt skådespel.

Postkontoret inrymdes i ett litet hus som verkat som postkontor i hundra år. En äldre dam på nittiofem år jobbade som postmästare. Hennes son delade ut posten och han var sjuttiotre år gammal. Det var en fröjd att besöka detta postkontor.

Här gällde gåspennan, här behövdes det inte några datorer. Endast en naken glödlampa hängde ovan postdisken där den äldre tanten servade oss med våra postärenden. Kuverten vägdes på en våg som var lika gammal som postmästaren.

På lördagskvällen tog vi båten över till Alcoutim för att medverka i Fiestan. Färden över floden gick i en liten eka som tog åtta personer och en enkel resa kostade en euro.

Hela Alcoutim med kringliggande byggd var på fötterna. Festen liknade mycket min barndoms Kiviksmarknad. Dock var det inte så många försäljningsstånd, men det var fest och glans över byn. Bra varor såldes med bra kvalité och till rätt pris. Här var det de lokala zigenarna och indianerna som skötte marknadsstånden.

Byns orkestern Bandinka d`Alegria gick runt och spelade Portugisisk folkmusik. Där alla kunde sjunga med. Denna glada musik ekade i gränderna hela kvällen och natten. Festen hade pågått sedan i onsdags och den skulle vara tills måndag morgon klockan åtta.

Alla dessa fem dagar började spektaklet klockan sjutton och slutade nästkommande morgon klockan åtta. Strax före klockan sju på morgonen avfyrades fyrverkeriet och det var ett storslaget fyrverkeri. Där dom mycket väl kan mäta sig med Stockholmsfestivalens. Det small och dundrade i över en halv timme. Efter detta smällandet låg krutröken tungt över floddalen.

När vår vardag kom på måndagen började vi att jobba intensivt på Albatross det var mycket som skulle fixas. Bland annat bytes batterierna till nickel- kadmium, brand- och inbrottslarm installerades och ett otal små punkter åtgärdades.

Det jobbades i fjorton dagar och när vi höll på med slutfinishen hörde vi Svenska röster på kajen. Dom stod och läste våran logo som vi har långsides på skeppet, CarlBro och Sydkraft. Är inte detta svenska företag? Hördes det.

Jo, goddag det är riktigt, vi är från Sverige. Ingrid och Rikard var inte vana att träffa på svenska båtar i denna flod. Här var det inte några svenskar som kunde hitta hit. Dom hade sedan mitten av sjuttiotalet levt på sin tjugosju fotade segelbåt och då seglat på Västindien. Numera höll dom sig i dessa farvatten, här var det ohört lugnt och fridfullt. Till sitt dagliga bröd levde dom på att tillverka och sy kapell till båtar.

I denna lilla båt inrymdes det en ritigt skräddarefirma med tillskärning och symaskin.

Under vår vistelse på dessa flyttbryggor hade vi goda grannar. På segelbåten a/b Onze Zeeuwse bodde Ludo & Lia Snelting med sin hund Bram, från Holland. Framför oss låg segelbåten Elizabeth från Grimsby i England med John och Sandra. Av dom fick vi många goda råd och tips.

Alla var seglare på heltid, för att undvika att jobba ihjäl sig hade dom tagit ut sin pension vid femtiofemårs- åldern. Nu levde de ett behagligt liv ombord på sina segelbåtar.

Vi avslutade vår vistelse med att bjuda in våra grannar samt Ingrid och Rikard på ett enkelt Cocktailkalas med lite dricka och snittar. Här fick Janne utlopp för sin skaparglädje, då det gällde att göra goda snittar. Han fick mota mycket beröm för denna konst. Det var roligt att visa upp ett nystädat skepp och allting på plats. Efter fjorton arbetsdagar.

På söndagen gick vi med dingen vidare norr över till en liten by, Puerto de La Laja.

Då industrialisering kom till Europa i sluten av artonhundra talet byggdes det en utskeppningshamn för en koppargruva i dessa trakter.

Både gruvan och hamnen är nerlagd sedan många år. Tyskarna lär vara de sista ägarna som nyttjade gruvanläggningen under de senaste världskriget. Här var det intressant att promenera omkring i denna gamla industrimiljö. I byn levde det ett femtiotal spanjorer som tog dagarna med ro.

Solen stod högt på himlen denna dag och det hade smakat gått med en kall pilsner. En äldre dam kom gående på bygatan som vi frågade vart bykrogen fanns.

Här finns inte längre någon krog, kunde vi förstå på vår dåliga spanska. Men vill ni ha en pilsner får ni följa med hem.

Tanten bjöd in oss i sitt charmiga spanska hus, med marmorgolv och väggarna klädda med färgsprakande kakelmotiv. Här var det svalt och skönt. En liter pilsner, på en immig flaska, ställdes på bordet och den smakade bra. Då vi ville betala pilsner blev hon väldigt upprörd, vi var hennes gäster och då var det inte tal om någon betalning. Gästfriheten är stor i denna del av Spanien.

Tidig måndag morgon, då det var slackvatten och högvatten i floden, tog vi farväl till våra vänner i byn. Förtöjningarna lossades och Albatross följe strömmen ner i floden Guadiana. Nu hade vi fått bekräftelse på att denna flod var en ofördärvad pärla.

Under eftermiddagen seglade vi in i den yttre hamnbassängen i Ayamonte. Här la vi ut ankaret, för att på tisdag gå in till staden för att proviantera.

Troligen kan vi i slutet av veckan gå vidare till Kanarieöarna, en färd på cirka sexhundrafemtio nautiska mil.

 

Share

Leave a Reply